Tog en kort promenad i höstsolen idag (tack fogarna för de steg jag fick).
Älskar den här tiden på året då man får gå ut i det kalla solskenet i en tjock tröja eller mysa inomhus med en filt. Förutom att jag oftast svettas som en gris och mest vill gå omkring i stödstrumpor och underkläder. Smidigt då jag dessutom vuxit ur de flesta gravidkläderna.
Aldrig har jag väl väntat så mycket på att sommaren ska vara över – då kommer ju bebisen. Bara 9 dagar till BF nu. Men det är klart, om jag går över tiden med 2 veckor så är det ju 25 dagars väntan. Hur ska man förhålla sig till dagen D? Känns deprimerande att lägga till 2 veckor efter att ha räknat ner i 40 veckor, bara för att gardera sig. Men kanske säkrast för att undvika att blir tokig?
Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.
Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.
På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.
Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?
Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.