Oplanerad planlöshet

 

Jag är minst sagt en planerande person. När jag berättar för folk om min rullande 5års-plan i Excel ser de vanligtvis ut som de sett en grön giraff flyga över hustaken.

Sedan 2009 har jag varje år i början av januari gjort följande: uppdaterat min 5-års plan, utvärderat och betygsatt föregående år, tagit fram ledord för kommande år samt satt 4-5 mål med tillhörande 15-20 aktiviteter för det nya året.

puzzle-1538246_960_720

 

Någon som redan där börjar ångestsvettas eller funderar på om jag borde prata med någon?

Det har fungerat jättebra för mig och efter varje kvartals- eller halvårsavstämning har jag känt en endorfinkick i storleksordningen tonårshångel på folköl.

Men inför 2016 blev det ingen plan. Det var inte ens ett medvetet beslut och jag upptäckte min avsaknad av plan först i januari 2017. När min förvåning lagt sig insåg jag att det var exakt det jag behövde 2016. Kanske förstod min hjärna på något undermedvetet plan det och tog det säkra före det osäkra och höll tyst om sin planeringspaus (jag hade annars säkert protesterat).

advertising-1429216_960_7202016 var året då jag övervann fertilitetsproblem, genomgick en graviditet fylld av komplikationer och sjukskrivningar, kämpade med ett diskrimineringsfall på jobbet, förlöstes med akut snitt och upplevde det livsomvälvande med att bli förälder. Det hade inte varit någon bra ide att försöka få in det i kolumner och rader.

Ödet log dock mot min planeringsmani och ordnade i alla fall så att graviditeten började kalendervecka 1 i januari och slutade vecka 40 i oktober. Någon slags jävla ordning får det ju ändå vara.

Måste det till en seriekrock i livet för att man ska bryta djupt rotade beteenden?

Om vi istället medvetet utmanar oss att ändra hur vi lever, växer vi lika mycket då? Eller mer?

Idag har jag haft ledigt från föräldraledigheten och gjort min 2017 plan. Jag är stolt över att den görs först i februari och inte innehåller ett enda färg-kodat betygsfält.

Den är dock fortfarande i Excel.

Förlossningen där allt gick fel – och ända så rätt

Nu är han äntligen här! Han är helt perfekt och har fått all vår kärlek, tid och uppmärksamhet under sina första 2 veckor.

Dagen innan planerad igångsättning (v 41+6) startade allt. Efter 11 timmar av regelbundna sammandragningar hemma åkte vi in till förlossningen. Efter 17 timmars aktiv förlossning blev det till slut akut snitt. En rad oväntade händelser gjorde att det inte alls blev som jag tänkt:

  • Öppnandet avstannade på 5cm i 10 timmar
  • Jag fick värkstimulerande medel, vilket jag ville undvika
  • Jag fick epidural som jag också ville undvika – som dessutom tog fel
  • Jag fick feber och därför antibiotika intravenöst
  • Det tog över 30 minuter att få till laktatproverna
  • Personalen kunde inte hitta några blodådror i mina armar så fick till slut sticka mig i händerna
  • Då det fanns risk att förlossningen skulle sluta med snitt fick jag varken äta eller dricka något de sista 12 timmarna

Tyvärr gick barnets hjärtljud ned till hälften i perioder och värkarbetet fick avbrytas med Bricanyl. Detta hände 3 gånger och vi var så klart mycket oroliga för den lille. Ett snitt var därför till slut det säkraste alternativet och ett självklart val, trots att jag var ledsen och besviken över att inte få föda vaginalt.

MEN när han väl kom ut så mådde han hur bra som helst och all oro, sorg och besvikelse var som bortblåst.

Självklart behöver jag bearbeta det som hänt och återhämta mig fysiskt och psykiskt men det är ändå fantastiskt hur hjärta och hjärta helt överöses av lyckan av ett barn och glömmer allt annat.

Så lycklig.

 

 

Att förbereda sig inför ett ironman-lopp

Vecka 41+ 4

Ok. Tänk dig att du ska göra en ironman (dvs ett triathlon som avslutas med att springa ett maraton) för första gången i ditt liv. Du har aldrig ens haft på dig en våtdräkt och det enda du vet är att det kommer att bli det mest smärtsamma du någonsin gjort.
pictogram-1616721_960_720

Jag: När går loppet av stapeln då?
Kroppen: Ja, beräknat datum är om 40 veckor men någonstans om 37 till 42 veckor går nog starten. Sannolikt.
Jag: Ok, men jag ska ställa in mig på 40 veckor då, alltså den 11:e oktober?
Kroppen: Nja, bara 4.6% av lopp startar på utsatt datum.
Jag: Så du menar att jag ska hårdträna, förbereda mig mentalt, formtoppa, köpa alla grejer, smyg-googla allt som kan gå fel under loppet och sen vänta med packad väska varje natt i fem veckor på ett samtal från om att loppet går av stapeln dagen efter?
Kroppen: Japp. Och har loppet inte startat efter 42 veckor så slänger de i dig i vattnet och pumpar i dig en massa droger för att du ska komma runt. Om du trots allt inte kommer i mål så lägger vi upp dig på en bår, söver dig och kör dig runt banan.
Jag: Ok, tack. Nu är jag pepp!

Föräldrautbildning på IKEA

Vecka 40+5

I helgen drog jag på mig höftbältet, stålsatte mig och åkte till IKEA. Självklart tog vi del av deras föräldrautbildning när vi ändå var där.

Goda råd är gratis på IKEA

Vad gäller förlossnings- och föräldraförberedelser (böcker, kurser och allmänt googlande) så känner jag mig snarare övertränad och har bestämt mig för att vila mig i form.

Jag har lite samma känsla vad gäller bebissaker och kläder. Där fattas det nog en hel del grejer men jag känner att vi borde vänta och se vad som verkligen behövs när barnet väl kommer.

I de flesta situationer i livet lever jag efter devisen ’att planera är att föra in framtiden i nutiden så du kan göra något åt den’. Men under graviditeten har det varit annorlunda. Så mycket är opåverkbart och oförutsägbart, helt okänd mark, att ett oplanerat lugn infallit sig.

Är kanske det bästa sättet att förbereda sig för det okända att förbereda sig på ett helt främmande sätt?

 

Högsta lotterivinsten – sugklocka

Med eller utan klipp?  

Såg det här tveksamt attraktiva erbjudandet på en anslagstavla på MVC idag.

”I händelse av att din förlossning skulle behöva avslutas med sugklocka, kan du tänka dig att bli lottad till snedklipp eller inget klipp…”

sugklocka
Erbjudande om att delta i sugklockestudien, inklusive ett klipp-lotteri

 

För er som är oroliga för sugklocka och för att spricka (som jag och de flesta antar jag), låter det här som ett lockande erbjudande? Lite spänning och ett överraskningsmoment i allt kaos är väl precis vad man behöver? Anmäl er inte alla nu på en gång.

Vetenskapliga studier i all ära men tänker att jag nog ändå vill att barnmorskan tar RÄTT beslut i stunden under min förlossning och inte låter en lottning styra. Men det är kanske bara jag.

Tjockast på gravidyogan

b3df796ee6-2
Tjockast på gravidyogan

Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.

Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.

På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.

Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?

Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.