Kardemummabulle och träningspodd

Vecka 40+2.

Testar ny teknik för igångsättning: foglossningskompatibel promenad. Dvs ett par hundra meter, med fika/toalett paus i mitten.

För att få upp måbrakänslan ytterligare lyssnade jag idag på träningspodden med Lofsan. Har hört att många lyssnar under sin löprunda – kanske så nära en pulstopp jag kommer just nu.

Haga Tårtcompani & Bageri

Hittade ett mysigt nytt bageri för den dagliga kardemummabulle. Tänkte lägga stället på minnet för framtida barnvagnsfikor, tills jag upptäkte att de inte hade någon toalett. Går alltså bort både nu och sen, hur god bullen än var. Som tur var låg en barnvagnsbutik dörr i dörr, de har ju alltid har kundtoa. Möjlighet till sammarbete?

En psykologisk analys eller vardagsreflektionen på det? Nej, är för trött idag.

To Babymoon or not?

Låna skamlöst traditioner från andra länder säger jag.

Vi åkte nyligen på en spahelg. Ursäkten? En babymoon. Alltså en resa eller helg paret gör tillsammans innan barnet kommer för att, tja man kan!

untitled
Spahelg /babymoon – självklart med könsspecifikt nagellack

Vi var på Djurönäset utanför Stockholm. 40 minuter resa kändes lagom för min kropp, trots det fick vi ta mat- och toalettpaus på vägen.

img_5807
Babymoon på Djurönäset

Helt underbar helg med fika på klipporna i höstsolen, yoga och bastulandskap. Jag trivdes bäst med fikan. Och de hade ju inte varit vår babymoon om vi inte fick in ett planeringsmöte för att skriva vårt förlossningsbrev. En slags bebis-kickoff alltså. Kan starkt rekommenderas.

Nu när det här gick så bra kanske vi ska införa push present också? Ska ta upp det här hemma.

Träningsbotten nådd 

Jag har alltid tränat. Från pojklagsfotbollen i 9-årsåldern, till triathlon i London Docklands smutsiga vatten och ett maraton.

Häromdagen nådde jag min botten. På ett skönt och lite befriande sätt. Jag satt på en bakåtlutad motionscykel och såg fram emot en kort stunds bredbent flåsande. Först efter 6 minuter märkte jag att jag inte ens satt igång cykeln. Noll motstånd och ändå svettades jag som en gris. Jag skattade nöjt åt mig själv.

unnamed-1
Försök till graviditetsträning 

Självklart saknar jag att kunna träna intensivt eller att ens kunna ta en promenad. Men samtidigt är det både härligt och lärorikt att inte kunna göra något, att helt ge sig hän åt vad gravidkroppen vill, att inte ens vilja prestera fysiskt. Eller, prestera fysiskt gör jag ju i allra högsta grad dagligen under barnproduktionen men ni förstår vad jag menar.

Ibland tänker jag att naturen gav mig tidig foglossning av en anledning. Jag hade helt enkelt så mycket att lära mig om att INTE försöka prestera att jag behövde lite extra hjälp.

Tjockast på gravidyogan

b3df796ee6-2
Tjockast på gravidyogan

Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.

Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.

På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.

Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?

Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.