Låna skamlöst traditioner från andra länder säger jag.
Vi åkte nyligen på en spahelg. Ursäkten? En babymoon. Alltså en resa eller helg paret gör tillsammans innan barnet kommer för att, tja man kan!
Spahelg /babymoon – självklart med könsspecifikt nagellack
Vi var på Djurönäset utanför Stockholm. 40 minuter resa kändes lagom för min kropp, trots det fick vi ta mat- och toalettpaus på vägen.
Babymoon på Djurönäset
Helt underbar helg med fika på klipporna i höstsolen, yoga och bastulandskap. Jag trivdes bäst med fikan. Och de hade ju inte varit vår babymoon om vi inte fick in ett planeringsmöte för att skriva vårt förlossningsbrev. En slags bebis-kickoff alltså. Kan starkt rekommenderas.
Nu när det här gick så bra kanske vi ska införa push present också? Ska ta upp det här hemma.
Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.
Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.
På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.
Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?
Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.
