Kipling om självledarskap

‘If you can meet with Triumph and Disaster and treat those two impostors just the same…’

Rudyard Kipling

If you can keep your head when all about you

    Are losing theirs and blaming it on you,

If you can trust yourself when all men doubt you,

But make allowance for their doubting too;

If you can wait and not be tired by waiting,

Or being lied about, don’t deal in lies,

Or being hated, don’t give way to hating,

And yet don’t look too good, nor talk too wise:

 

If you can dream—and not make dreams your master;

If you can think—and not make thoughts your aim;

If you can meet with Triumph and Disaster

And treat those two impostors just the same;

If you can bear to hear the truth you’ve spoken

Twisted by knaves to make a trap for fools,

Or watch the things you gave your life to, broken,

And stoop and build ’em up with worn-out tools:

 

If you can make one heap of all your winnings

And risk it on one turn of pitch-and-toss,

And lose, and start again at your beginnings

And never breathe a word about your loss;

If you can force your heart and nerve and sinew

To serve your turn long after they are gone,

And so hold on when there is nothing in you

Except the Will which says to them: ‘Hold on!’

 

If you can talk with crowds and keep your virtue,

Or walk with Kings—nor lose the common touch,

If neither foes nor loving friends can hurt you,

If all men count with you, but none too much;

If you can fill the unforgiving minute

With sixty seconds’ worth of distance run,

Yours is the Earth and everything that’s in it,

And—which is more—you’ll be a Man, my son!

 

Vilka är dina trumfkort?

Det finns saker som är viktigare än allt annat i ditt liv. Händelser som får alla andra tankar och orosmoln att försvinna. När dessa trumfkort spelas så blir dina prioriteringar plötsligt glasklara och de problem som tidigare gnagt känns små.

Numer är min son ‘the mother of all trump cards’. Om han är i fara eller kanske bara hungrig kan jag bli en stridsvagn och alla andras behov, inklusive mina, sätts åt sidan. Halvjobbigt när han började gå vid 9 månaders ålder och gav sig ut på kamikazeuppdrag i hemmet.

Häromdagen gick min morbror bort. Vi var mycket nära och i flera dagar grät jag när jag tänkte på hans liv och på hur hans familj nu mår. Död, sjukdom och familj är andra trumfkort för mig.

Hur jobbiga dessa händelser än är så är de viktiga påminnelser om vad livet handlar om och vad som är värt vår oro.

Vilka är dina trumfkort?

Hur kan vi bli bättre på att spela dem i vardagen och inte vänta på en kris som påminner oss?

3 sätt pengar kan göra dig lycklig

 

Traditionellt sätter vi inte likhetstecken mellan lycka och pengar. Eventuellt kan vi sträcka oss till att pengar gör livet enklare.

Den senaste tiden har jag funderat mycket på pengar i relation till tid och frihet att göra det man vill.

Hur länge ska man jobba med något man inte brinner för? Hur mycket pengar behöver vi innan vi slutar jobba? Eller om man börjar i andra ändan – hur stort hus, ny bil eller dyr garderob behöver vi egentligen för att vara lyckliga?

Om utmaningen för småbarnsföräldrar ligger i att få tiden att räcka till – hur får man då mer tid?

Jag läste en intressant artikel från Psychology Today om pengar och lycka. Den hävdar att det finns 3 sätt som pengar faktiskt kan göra dig lycklig. Möjligheten att köpa dig tid är en av dem.

https://www.psychologytoday.com/blog/the-happiness-doctor/201708/three-ways-money-buys-happiness

Var sitter våra knappar?

Varför berörs vi oproportionerligt mycket av vissa händelser? Vad upplever vi som kränkande (inte bara Insta-kränkande)?

För ett tag sedan berättade en vän att han sagt upp sig från sin arbetsplats på grund av fiffel i ledningen. Han fick jobb i en liknande organisation och anklagades orättvist för att ha stulit affärshemligheter. Hans värld föll samman och han har fortfarande inte återhämtat sig.

Hur kommer det sig att han påverkades så starkt av en situation som en annan person mest blivit förbannad över eller till och med kunnat skrattat åt över tid?

Igår blev jag påmind om en liknande erfarenhet jag haft. När jag fick en ny chef och var sjukskriven för utmattning så hotade min arbetsgivare med att omplacera mig på grund av bristande prestation. Detta sex månader efter att jag utsett mig till top talent. En Kafka-liknande process inleddes där ingen hänsyn togs till de rådande omständigheterna. Genom facket fick jag rätt men jag mår fortfarande mycket dåligt när jag tänker på det.

Varför kan jag inte komma över det som hänt och följa min sambos råd; tänk på att det är en sjuk organisation och en galen chef du råkade ut för.

Min vän utmärker sig för sin starka rättskänsla och värderar integritet högt. När just dessa värderingar ifrågasattes, om än på falska grunder så skakades hela hans värld.

På samma sätt har jag förstått att en av mina fundamentala värderingar är prestation. Jag har så länge jag minns velat prestera, det är den jag är. Även om jag vet att jag inte gjort något fel så dog en liten del av mig. Precis som i min väns fall så tryckte min arbetsgivare på fel (eller rätt) knapp. En grundvärderingar rubbades.

En av de mäktigaste övningarna jag gör med min klienter är att just kartlägga grundvärderingar.

När du vet var dina knappar sitter kan du välja vem som får trycka på dem, när och hur.

Oplanerad planlöshet

 

Jag är minst sagt en planerande person. När jag berättar för folk om min rullande 5års-plan i Excel ser de vanligtvis ut som de sett en grön giraff flyga över hustaken.

Sedan 2009 har jag varje år i början av januari gjort följande: uppdaterat min 5-års plan, utvärderat och betygsatt föregående år, tagit fram ledord för kommande år samt satt 4-5 mål med tillhörande 15-20 aktiviteter för det nya året.

puzzle-1538246_960_720

 

Någon som redan där börjar ångestsvettas eller funderar på om jag borde prata med någon?

Det har fungerat jättebra för mig och efter varje kvartals- eller halvårsavstämning har jag känt en endorfinkick i storleksordningen tonårshångel på folköl.

Men inför 2016 blev det ingen plan. Det var inte ens ett medvetet beslut och jag upptäckte min avsaknad av plan först i januari 2017. När min förvåning lagt sig insåg jag att det var exakt det jag behövde 2016. Kanske förstod min hjärna på något undermedvetet plan det och tog det säkra före det osäkra och höll tyst om sin planeringspaus (jag hade annars säkert protesterat).

advertising-1429216_960_7202016 var året då jag övervann fertilitetsproblem, genomgick en graviditet fylld av komplikationer och sjukskrivningar, kämpade med ett diskrimineringsfall på jobbet, förlöstes med akut snitt och upplevde det livsomvälvande med att bli förälder. Det hade inte varit någon bra ide att försöka få in det i kolumner och rader.

Ödet log dock mot min planeringsmani och ordnade i alla fall så att graviditeten började kalendervecka 1 i januari och slutade vecka 40 i oktober. Någon slags jävla ordning får det ju ändå vara.

Måste det till en seriekrock i livet för att man ska bryta djupt rotade beteenden?

Om vi istället medvetet utmanar oss att ändra hur vi lever, växer vi lika mycket då? Eller mer?

Idag har jag haft ledigt från föräldraledigheten och gjort min 2017 plan. Jag är stolt över att den görs först i februari och inte innehåller ett enda färg-kodat betygsfält.

Den är dock fortfarande i Excel.

Meteoritskur och nattamning

När ens barn vaknar var 30:e minut från kl 2 på natten är det lätt att hålla sig för skratt. Men inatt lyckades jag hitta en fördel – jag kunde ägna mig är meteoritskådning och fullmåneromantik.

unnamed-2
Metrologen på TV4 hade sagt att det just i natt bör komma en ‘fallande stjärna’ var 5-10:e minut. Tyvärr kom tröttheten ikapp mig och jag gav upp efter 2 minuter. Men när jag kl 03:30 satt halvsovande och ammade i soffan kom den; en glödande stark meteorit över postkontoret i Solna.
Som traditionen bjuder önskade jag mig något. För första gången handlade min önskan inte om mig men om Otto. 
Fin tanke att mitt liv nu är till för hans.

5 mest förvånande saker med att bli mamma

baby-feet-1527456_960_720

1.Kärlekens Marianergrav

Jag förväntade mig att jag skulle sitta och titta på bebisen i timmar. Men jag var inte förberedd på den bottenlösa kärlek jag känner till lille O (Marianergraven är väldens djupaste djuphavsgrav). Han är liksom fortfarande del av min kropp på något sätt. Ännu mindre hade jag förväntat mig ett stort närhetsbehov till min sambo. Jag trodde liksom att bebismyset skulle ge mig närhetsoverload, men icke. Jag har fått djupare känslor för honom också och kramas hej vilt. Trevlig överraskning.

2. Hönsmor deluxe

Jag var övertygad om att jag skulle bli en chill mamma. Som inte bryr mig om att handsprita gäster eller oroa mig för att barnet är kallt i vagnen. Men ack vad fel jag hade. Det är liksom automatiskt och det nästan gör ont i mig när han skriker. Om någon hostar i hissen vid ICA Maxi (den längsta utflykten vi gör än så länge) så önskar jag att det fanns en hushållsvariant av anticimexspray jag kunde använda.

3. Prestige flestige

Till min stora glädje verkar jag ha lämnat alla prestationskrav eller prestige vad gäller hem, utseende, jobb, socialt liv osv.  i förlossningsrummet. Det fick ta 2 veckor innan jag uppdaterade bloggen efter förlossningen och jag har fortfarande inte ringt vänner som hört av sig. Så himla skönt. Det känns nästan som en måsten-detox.

4. Total omvärldsavskärmning

Det talas mycket om bebisbubblan. Jag fick kommentaren efter förlossningen som ‘njut av bubblan’ eller ‘vi ses när ni kommit ut ur bebisbubblan’. Den mindre charmiga sidan av denna bubbla är kanske att man inte får tid att läsa en tidning, kolla på sin favoritserie eller för den skull duscha speciellt länge. Den ganska behagliga sidan är att saker som händer i världen eller i bostadsrättsföreningen blir väldigt oviktiga. Därmed inte sagt att jag kunde blunda för den förfärliga sagan om Trump (för en gång skull praktiskt att nattamma under valvakan) och grät floder när Hillary gav sitt förlusttal.

5. Effektivitetens moder

Jag har 2 lägen kan man säga. 1 helt utslaget, apatiskt läge som ofta infaller på natten eller dagen efter en jobbig natt. 1 hypereffektivt där jag plockar ut diskmaskinen, betalar räkningar, tumlar en tvätt, uppdaterar instagram, ringer mamma och bakar en paj under tiden lille O sover. Jag som vanligtvis älskar effektivitet och har spenderat mitt liv på att bli snabbare och öka min simultankapacitet blir nästan rädd för mig själv som nybliven mamma.

Förlossningen där allt gick fel – och ända så rätt

Nu är han äntligen här! Han är helt perfekt och har fått all vår kärlek, tid och uppmärksamhet under sina första 2 veckor.

Dagen innan planerad igångsättning (v 41+6) startade allt. Efter 11 timmar av regelbundna sammandragningar hemma åkte vi in till förlossningen. Efter 17 timmars aktiv förlossning blev det till slut akut snitt. En rad oväntade händelser gjorde att det inte alls blev som jag tänkt:

  • Öppnandet avstannade på 5cm i 10 timmar
  • Jag fick värkstimulerande medel, vilket jag ville undvika
  • Jag fick epidural som jag också ville undvika – som dessutom tog fel
  • Jag fick feber och därför antibiotika intravenöst
  • Det tog över 30 minuter att få till laktatproverna
  • Personalen kunde inte hitta några blodådror i mina armar så fick till slut sticka mig i händerna
  • Då det fanns risk att förlossningen skulle sluta med snitt fick jag varken äta eller dricka något de sista 12 timmarna

Tyvärr gick barnets hjärtljud ned till hälften i perioder och värkarbetet fick avbrytas med Bricanyl. Detta hände 3 gånger och vi var så klart mycket oroliga för den lille. Ett snitt var därför till slut det säkraste alternativet och ett självklart val, trots att jag var ledsen och besviken över att inte få föda vaginalt.

MEN när han väl kom ut så mådde han hur bra som helst och all oro, sorg och besvikelse var som bortblåst.

Självklart behöver jag bearbeta det som hänt och återhämta mig fysiskt och psykiskt men det är ändå fantastiskt hur hjärta och hjärta helt överöses av lyckan av ett barn och glömmer allt annat.

Så lycklig.

 

 

Att förbereda sig inför ett ironman-lopp

Vecka 41+ 4

Ok. Tänk dig att du ska göra en ironman (dvs ett triathlon som avslutas med att springa ett maraton) för första gången i ditt liv. Du har aldrig ens haft på dig en våtdräkt och det enda du vet är att det kommer att bli det mest smärtsamma du någonsin gjort.
pictogram-1616721_960_720

Jag: När går loppet av stapeln då?
Kroppen: Ja, beräknat datum är om 40 veckor men någonstans om 37 till 42 veckor går nog starten. Sannolikt.
Jag: Ok, men jag ska ställa in mig på 40 veckor då, alltså den 11:e oktober?
Kroppen: Nja, bara 4.6% av lopp startar på utsatt datum.
Jag: Så du menar att jag ska hårdträna, förbereda mig mentalt, formtoppa, köpa alla grejer, smyg-googla allt som kan gå fel under loppet och sen vänta med packad väska varje natt i fem veckor på ett samtal från om att loppet går av stapeln dagen efter?
Kroppen: Japp. Och har loppet inte startat efter 42 veckor så slänger de i dig i vattnet och pumpar i dig en massa droger för att du ska komma runt. Om du trots allt inte kommer i mål så lägger vi upp dig på en bår, söver dig och kör dig runt banan.
Jag: Ok, tack. Nu är jag pepp!

Föräldrautbildning på IKEA

Vecka 40+5

I helgen drog jag på mig höftbältet, stålsatte mig och åkte till IKEA. Självklart tog vi del av deras föräldrautbildning när vi ändå var där.

Goda råd är gratis på IKEA

Vad gäller förlossnings- och föräldraförberedelser (böcker, kurser och allmänt googlande) så känner jag mig snarare övertränad och har bestämt mig för att vila mig i form.

Jag har lite samma känsla vad gäller bebissaker och kläder. Där fattas det nog en hel del grejer men jag känner att vi borde vänta och se vad som verkligen behövs när barnet väl kommer.

I de flesta situationer i livet lever jag efter devisen ‘att planera är att föra in framtiden i nutiden så du kan göra något åt den’. Men under graviditeten har det varit annorlunda. Så mycket är opåverkbart och oförutsägbart, helt okänd mark, att ett oplanerat lugn infallit sig.

Är kanske det bästa sättet att förbereda sig för det okända att förbereda sig på ett helt främmande sätt?

 

Kardemummabulle och träningspodd

Vecka 40+2.

Testar ny teknik för igångsättning: foglossningskompatibel promenad. Dvs ett par hundra meter, med fika/toalett paus i mitten.

För att få upp måbrakänslan ytterligare lyssnade jag idag på träningspodden med Lofsan. Har hört att många lyssnar under sin löprunda – kanske så nära en pulstopp jag kommer just nu.

Haga Tårtcompani & Bageri

Hittade ett mysigt nytt bageri för den dagliga kardemummabulle. Tänkte lägga stället på minnet för framtida barnvagnsfikor, tills jag upptäkte att de inte hade någon toalett. Går alltså bort både nu och sen, hur god bullen än var. Som tur var låg en barnvagnsbutik dörr i dörr, de har ju alltid har kundtoa. Möjlighet till sammarbete?

En psykologisk analys eller vardagsreflektionen på det? Nej, är för trött idag.

Starta förlossning med renoveringsprojekt

BF imorgon och vad testar man inte för att få igång kalaset? Det verkar ju finns en uppsjö av mer eller mindre galna hemmaknep.

Noterbart är att min barnmorska starkt rekommenderade färdknäppen men förkastade alla andra metoder.

Min mamma förespråkar fönsterputsning.

Själv valde jag att börja slipa och betsa köksskivorna med en förhoppning av att han kanske tittar fram innan vi hinner klart (som att ta med sig paraply för att undvika regn).

Disciplin, drivkraft och inställning är det jag alltid förlitat mig på men helt plötsligt finns det inget jag kan göra för att påverka det jag vill mest av allt. Enormt frustrerande och en utmaning.

Vad händer när ens superkrafter inte går att använda? Hur hanterar en typisk göra-person de här sista dagarna eller (God forgive) veckorna av passiv väntan? Det smarta vore så klart att bli mer av en vara-person men hur lätt är det?

Högsta lotterivinsten – sugklocka

Med eller utan klipp?  

Såg det här tveksamt attraktiva erbjudandet på en anslagstavla på MVC idag.

”I händelse av att din förlossning skulle behöva avslutas med sugklocka, kan du tänka dig att bli lottad till snedklipp eller inget klipp…”

sugklocka
Erbjudande om att delta i sugklockestudien, inklusive ett klipp-lotteri

 

För er som är oroliga för sugklocka och för att spricka (som jag och de flesta antar jag), låter det här som ett lockande erbjudande? Lite spänning och ett överraskningsmoment i allt kaos är väl precis vad man behöver? Anmäl er inte alla nu på en gång.

Vetenskapliga studier i all ära men tänker att jag nog ändå vill att barnmorskan tar RÄTT beslut i stunden under min förlossning och inte låter en lottning styra. Men det är kanske bara jag.

To Babymoon or not?

Låna skamlöst traditioner från andra länder säger jag.

Vi åkte nyligen på en spahelg. Ursäkten? En babymoon. Alltså en resa eller helg paret gör tillsammans innan barnet kommer för att, tja man kan!

untitled
Spahelg /babymoon – självklart med könsspecifikt nagellack

Vi var på Djurönäset utanför Stockholm. 40 minuter resa kändes lagom för min kropp, trots det fick vi ta mat- och toalettpaus på vägen.

img_5807
Babymoon på Djurönäset

Helt underbar helg med fika på klipporna i höstsolen, yoga och bastulandskap. Jag trivdes bäst med fikan. Och de hade ju inte varit vår babymoon om vi inte fick in ett planeringsmöte för att skriva vårt förlossningsbrev. En slags bebis-kickoff alltså. Kan starkt rekommenderas.

Nu när det här gick så bra kanske vi ska införa push present också? Ska ta upp det här hemma.