Vara normal eller sig själv?

I en vardag där vi oftast visar upp ett polerat, normalt och lyckat liv och konstant ser andras lika härliga liv i våra flöden, riskerar vi att glömma av vilka vi egentligen är.

Kommer styrkan att våga vara annorlunda med åren? Utvecklas viljan att vara originell, att gå sin egen väg med tiden och olika erfarenheter? Eller krävs det självkänsla från barndomen?

Och om vi konstant jämför oss med andra, vattnas då våra vårt sköna, knasiga, fantastiska personligheter ut?

Världen blir tråkigare, mindre kreativ och, vågar jag säga; sämre, ju mer normala vi försöker vara.

Kardemummabulle och träningspodd

Vecka 40+2.

Testar ny teknik för igångsättning: foglossningskompatibel promenad. Dvs ett par hundra meter, med fika/toalett paus i mitten.

För att få upp måbrakänslan ytterligare lyssnade jag idag på träningspodden med Lofsan. Har hört att många lyssnar under sin löprunda – kanske så nära en pulstopp jag kommer just nu.

Haga Tårtcompani & Bageri

Hittade ett mysigt nytt bageri för den dagliga kardemummabulle. Tänkte lägga stället på minnet för framtida barnvagnsfikor, tills jag upptäkte att de inte hade någon toalett. Går alltså bort både nu och sen, hur god bullen än var. Som tur var låg en barnvagnsbutik dörr i dörr, de har ju alltid har kundtoa. Möjlighet till sammarbete?

En psykologisk analys eller vardagsreflektionen på det? Nej, är för trött idag.