Vad Pavlov skulle sagt om min cykel

Min cykel blev stulen igår. Det är inte första gången; jag tror jag blev av med 3 st i London för att inte tala om Uppsala! Jag hade förvisso låst fast den men i framhjulet, vilket enligt min sambo är som att hänga upp en ’kom hit och sno’-skylt.

Cykeltjuven lämnade mitt framdäck kvar i stolpen

Det smått komiska i situationen är att den blev stulen utanför lokalen för min psykoterapeut-utbildning, just dagen då vi avhandlade inlärningsteori. Ni vet Pavlovs hundar som dreglade när klockorna ringde.

Ett brottsoffer kan tydligen utveckla en fobi med ångestproblematik för t.ex. ballonger om just ballonger var närvarande vid överfallet. Men jag lär mig tydligen inte att dåligt låsta cyklar i stadsmiljöer sannolikt blir stulna. Gissningsvis har det upplevda allvaret i situationen något med saken att göra men dit hann vi inte på föreläsningen.

Det är bara dag 4 av utbildningen så jag tror att jag kommer veta mer om några år.

Dock är det oklart om jag kommer ha lärt mig något av den här cykelstölden.

Karriärtips i Expressen TV

Emma Vallin ger karriärtips i Expressen TV

För många känns det tungt att komma tillbaka till jobbet efter sommaren, Dessutom kommer tankar kring att byta jobb upp igen. Hur vet man när det är dags för förändring?

Mina tips för att göra jobbstarten lite enklare:

  1. Mjukstarta. Börja gärna jobba på en onsdag så får du en kort vecka
  2. Håll kvar i de goda semestervanorna. Var ute i solen på lunchen eller ta ett kvällsdopp.
  3. Kom in i rutinerna – snabbt! Boka t.ex. in dig på favoritpasset på gymmet redan första veckan tillbaka

Hela artikeln här.

Känner du att du vill ha en förändring i karriären eller vardagen men behöver hjälp att komma igång? Kanske sugen på att turbo-starta hösten?

Jag tar in ett antal nya klienter i höst. Hör av dig till kontakt@emmavallin.se så berättar jag mer :).

Träningsbotten nådd 

Jag har alltid tränat. Från pojklagsfotbollen i 9-årsåldern, till triathlon i London Docklands smutsiga vatten och ett maraton.

Häromdagen nådde jag min botten. På ett skönt och lite befriande sätt. Jag satt på en bakåtlutad motionscykel och såg fram emot en kort stunds bredbent flåsande. Först efter 6 minuter märkte jag att jag inte ens satt igång cykeln. Noll motstånd och ändå svettades jag som en gris. Jag skattade nöjt åt mig själv.

unnamed-1
Försök till graviditetsträning 

Självklart saknar jag att kunna träna intensivt eller att ens kunna ta en promenad. Men samtidigt är det både härligt och lärorikt att inte kunna göra något, att helt ge sig hän åt vad gravidkroppen vill, att inte ens vilja prestera fysiskt. Eller, prestera fysiskt gör jag ju i allra högsta grad dagligen under barnproduktionen men ni förstår vad jag menar.

Ibland tänker jag att naturen gav mig tidig foglossning av en anledning. Jag hade helt enkelt så mycket att lära mig om att INTE försöka prestera att jag behövde lite extra hjälp.

Tjockast på gravidyogan

b3df796ee6-2
Tjockast på gravidyogan

Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.

Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.

På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.

Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?

Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.

Graviditet – jämförelsehetsens drivbänk?

Varför blir jag ledsen över att min mage är störst på gravidyogan?

Kommer småbarnsåren att få den gamla prestationsångesten att blossa upp igen?

Varför är det fult att ha entreprenörsplaner under föräldraledigheten?

Hur undviker jag att fastna i bebispryl-fällan?

Jag är gravid med första barnet och det har satt igång en massa tankar kring jämförelse, normer och stress. Aldrig verkar lockelsen att döma sig själv och andra vara så stor som under graviditeten och småbarnsåren. Hur kommer det bli för mig?

Den här bloggen blir ett experiment. Jag vill använda den för reflektion kring jämförelsehets i samhället och normer och stress kring föräldraskap i synnerhet. Jag kommer skriva om graviditetsnojor, mammakroppen och föräldraskap, men också kring att starta eget under småbarnsåren och prestationsångest. Förhoppningsvis lär jag mig massor som jag kan använda i min roll som coach.

Kanske blir bloggen mitt vaccin mot mammastress? Eller helt enkelt gödsel i jämförelsehetsens drivbänk.

Vi får se.

<a href=”http://www.gravidbloggar.se” title=”Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet”>Gravidbloggar, bloggar om barn och graviditet</a>