jämförselsehets – Emma Vallin

The Constant Achiever – (over)achievement archetype 4

This is probably the achiever archetype I identify the most with. People who are Constant Achievers (and I at times) live by the motto:

‘You can rest when you’re dead’.

The constant achiever is a multi-tasker who always juggles several big projects. If you identify as a constant achiever work is always on your mind and you are likely checking emails around the clock.

In your spare time, you renovate your apartment, take a language course or prepare for a marathon (yep, yep and yep)

Everything you do has a purpose and a goal. Your to-do list is your comfort blanket and you likely to most things in life very quickly. As a consequence the constant achiever is rarely in the moment and at high risk of burnout.

Drivers and Fears:

- - Achievement as a safe zone.
  - Addiction to the ‘high’ of achievement.
  - It is uncomfortable to take it easy, laziness is frowned upon.
  - Fear of stopping development.

How to overcome:

- Get clear on the negative consequences of constantly achieving. List what it does to your health, relationships, and results.
- Practice self compassion. Start with: Avoid saying and thinking judgmental things about yourself, spend time doing things you enjoy, Letting go of external validation.
- Behavioral Experiments: This part was central to the ’achievement detox’ I did a few years ago to limit the damage my achievement addiction. I embarked on a 1 year experiment during which I took on a very junior role at work and banned all achievement focus from my life. It was an eyeopener but also a very painful experience. In Cognitive Behavioral Therapy we instead recommend smaller experiments such as:
  - Post on LinkedIn and stop yourself from checking the results for 24 hours 😉
  - Have a dinner party without meticulously preparing the food.
  - Swim on the slowest lane and allow yourself to be overtaken by everyone

Yep, have tried all of the above and as for most Constant Achievers, it’s hard work and something we need to keep practicing

Next up: The Competitor

5 mest förvånande saker med att bli mamma

1.Kärlekens Marianergrav

Jag förväntade mig att jag skulle sitta och titta på bebisen i timmar. Men jag var inte förberedd på den bottenlösa kärlek jag känner till lille O (Marianergraven är väldens djupaste djuphavsgrav). Han är liksom fortfarande del av min kropp på något sätt. Ännu mindre hade jag förväntat mig ett stort närhetsbehov till min sambo. Jag trodde liksom att bebismyset skulle ge mig närhetsoverload, men icke. Jag har fått djupare känslor för honom också och kramas hej vilt. Trevlig överraskning.

2. Hönsmor deluxe

Jag var övertygad om att jag skulle bli en chill mamma. Som inte bryr mig om att handsprita gäster eller oroa mig för att barnet är kallt i vagnen. Men ack vad fel jag hade. Det är liksom automatiskt och det nästan gör ont i mig när han skriker. Om någon hostar i hissen vid ICA Maxi (den längsta utflykten vi gör än så länge) så önskar jag att det fanns en hushållsvariant av anticimexspray jag kunde använda.

3. Prestige flestige

Till min stora glädje verkar jag ha lämnat alla prestationskrav eller prestige vad gäller hem, utseende, jobb, socialt liv osv. i förlossningsrummet. Det fick ta 2 veckor innan jag uppdaterade bloggen efter förlossningen och jag har fortfarande inte ringt vänner som hört av sig. Så himla skönt. Det känns nästan som en måsten-detox.

4. Total omvärldsavskärmning

Det talas mycket om bebisbubblan. Jag fick kommentaren efter förlossningen som ’njut av bubblan’ eller ’vi ses när ni kommit ut ur bebisbubblan’. Den mindre charmiga sidan av denna bubbla är kanske att man inte får tid att läsa en tidning, kolla på sin favoritserie eller för den skull duscha speciellt länge. Den ganska behagliga sidan är att saker som händer i världen eller i bostadsrättsföreningen blir väldigt oviktiga. Därmed inte sagt att jag kunde blunda för den förfärliga sagan om Trump (för en gång skull praktiskt att nattamma under valvakan) och grät floder när Hillary gav sitt förlusttal.

5. Effektivitetens moder

Jag har 2 lägen kan man säga. 1 helt utslaget, apatiskt läge som ofta infaller på natten eller dagen efter en jobbig natt. 1 hypereffektivt där jag plockar ut diskmaskinen, betalar räkningar, tumlar en tvätt, uppdaterar instagram, ringer mamma och bakar en paj under tiden lille O sover. Jag som vanligtvis älskar effektivitet och har spenderat mitt liv på att bli snabbare och öka min simultankapacitet blir nästan rädd för mig själv som nybliven mamma.

Tjockast på gravidyogan

Vi sitter längs väggarna i den lilla yogasalen. Den typiskt härliga och lite virriga yogainstruktören har glömt den höga musiken på i bakgrunden men jag hör henne ändå be oss berätta om det är första barnet och när vi är beräknade. Jag tänker först inte att det är så konstigt och jag är ju inte direkt blyg. Men efter att kvinna ett och två berättat att de ska få barn flera månader innan mig får jag panik. Min mage är ju störst och jag ska ha barn nästan sist! Hela rummet verkar fullt av fina, nätta, runda magar. Jag ser ner på min tunna till kropp och börjar gråta.

Till på köpet har jag fruktansvärd ryggvärk och tidig foglossning, tydligen också på grund av att min mage vuxit så snabbt, och kan inte ens sitta med benen i kors. Jag som vanligtvis gillar att utmana mig själv fysiskt och gillar yoga tar mig istället igenom passet liggandes på sida med en massa kuddar mellan benen. Andningsövningarna blir mig grej.

På vägen hem tänker jag att det var fruktansvärt att utsätta hormonstinna, eventuellt överkänsliga gravida för det här? Eller? Men när jag berättar för vänner tittar de flesta oförstående på mig.

Jag har aldrig, tack och lov, varit speciellt kroppsfixerad eller haft osäkerheter kring mitt utseende. Varför blev jag så ledsen av det här? Förutom hormonerna som gör mig till ett irrationellt känslopaket då. Och varför känns det ens negativt att jag har större mage än de andra? Jag borde väl vara glad och stolt över att vänta barn?

Min kloka sambo fyller i att det säkert varit värre om magen inte synts alls förrän sent in i graviditeten, så kan det ju vara för en del. Jag hade nog också kunnat tänka så. Om jag inte var gravid.

Klart man färgmatchar bebiskläderna

Idag kom jag kom på mig själv att gå igenom de nytvättade/vikta/sorterade bebiskläderna.

Igen.

(Jag har självklart även ett Exceldokument för att hålla koll på olika vad vi har i olika storlekar – har inte alla det?)

Till min förfäran kom tanken att jag måste köpa fler enfärgade bodys. Alla byxor är ju mönstrade.

Grr!

Det var ju precis så jag inte ville bli. Det är väl inte viktigt? Jag skyller på boande-hormonerna och litar blint på att jag får andra prioriteringar när bäbisen kommer.