Träningsbotten nådd 

Jag har alltid tränat. Från pojklagsfotbollen i 9-årsåldern, till triathlon i London Docklands smutsiga vatten och ett maraton.

Häromdagen nådde jag min botten. På ett skönt och lite befriande sätt. Jag satt på en bakåtlutad motionscykel och såg fram emot en kort stunds bredbent flåsande. Först efter 6 minuter märkte jag att jag inte ens satt igång cykeln. Noll motstånd och ändå svettades jag som en gris. Jag skattade nöjt åt mig själv.

unnamed-1
Försök till graviditetsträning 

Självklart saknar jag att kunna träna intensivt eller att ens kunna ta en promenad. Men samtidigt är det både härligt och lärorikt att inte kunna göra något, att helt ge sig hän åt vad gravidkroppen vill, att inte ens vilja prestera fysiskt. Eller, prestera fysiskt gör jag ju i allra högsta grad dagligen under barnproduktionen men ni förstår vad jag menar.

Ibland tänker jag att naturen gav mig tidig foglossning av en anledning. Jag hade helt enkelt så mycket att lära mig om att INTE försöka prestera att jag behövde lite extra hjälp.

2 reaktioner till “Träningsbotten nådd ”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.